Specialpedagogik i förskolan handlar om att arbetslaget anpassar miljö, rutiner och bemötande efter ett barns behov, och att man gör det utifrån vad barnet faktiskt visar i vardagen, inte utifrån en diagnos. Du börjar med att observera och beskriva situationer, ändrar sedan något i miljön och följer upp. Enligt skollagen ska barn som ”behöver särskilt stöd i sin utveckling” ges ”det stöd som deras speciella behov kräver”, och rektorn ska se till att barnet får stöd när behovet framkommer.
Vad specialpedagogik i förskolan betyder i vardagen
Begreppet låter ofta som något som ligger hos en specialpedagog eller hos ett enskilt barn. I praktiken ligger det i det som arbetslaget gör varje dag: hur samlingen är upplagd, hur övergångar går till, hur rummen är disponerade och hur vuxna möter barnet.
Utgångspunkten är miljön och samspelet. Frågan är inte ”vad är det för fel på barnet?” utan ”vad i situationen gör det svårt, och vad skulle göra det lättare?”. Det håller dig inom det pedagogiska. Att bedöma hälsa, utveckling eller diagnos hör inte till arbetslagets uppdrag.
Beskriv behovet genom att observera, inte genom att tolka
SPSM råder förskolan att observera och kartlägga olika situationer i lärmiljön för att förstå vad som fungerar och vad som skapar svårigheter för barnet. Lägg därför vikt vid situationerna, inte vid etiketten.
- Var och när: vid vilka tillfällen märks det, och vid vilka märks det inte?
- Vad barnet gör: beskriv handlingen så att en annan kan se den framför sig. ”Går ifrån samlingen och sätter sig vid bygghörnan” säger mer än ”okoncentrerad”.
- Vad som föregår och följer: vad hände precis innan, och hur reagerade de vuxna?
- Vad som fungerar: notera lika noga de situationer där barnet deltar och trivs. Där finns ofta svaret på vad som bör ändras på andra ställen.
Observera helst flera i arbetslaget och jämför anteckningarna. En enskild vuxens bild kan vara färgad av var hon själv står i rummet och vilken roll hon har just då.
Från iakttagelse till ändring i miljön
Tabellen visar hur man kan resonera från det ni ser till en fråga om miljön. Den är ett tankestöd, inte en facit.
| Det ni ser | Fråga om miljön | Kan ni pröva |
|---|---|---|
| Barnet lämnar samlingen | Är gruppen, längden eller platsen svår? | Mindre grupp, tydligt slut, plats nära en vuxen |
| Oro vid övergångar | Är det tydligt vad som händer sedan? | Visuellt schema, förvarning, samma ordning |
| Drar sig undan i stojiga stunder | Är ljud- och rörelsenivån hög? | Lugn plats, färre samtidiga aktiviteter |
| Svårt att förstå instruktioner | Hur uttrycker vi oss, och hur länge? | Bildstöd, kortare och konkreta uppmaningar |
Ändra en sak i taget och skriv ner vad ni ändrade och när. Annars går det inte att se vad som hade effekt. Vill du ha en fingervisning om vilken typ av stöd du bör läsa mer om först, kan du använda verktyget Vilket stöd passar din barn- eller elevgrupp?
Ett tänkt exempel: samlingen som blir för lång
Exemplet är redaktionens eget och bygger på påhittade uppgifter. Det är inte hämtat från någon verklig avdelning.
Mio är fyra år och går i en fiktiv barngrupp. Vid samlingen reser han sig efter en stund och går till bygghörnan. Under fri lek stannar han länge och bygger med andra barn. Arbetslaget observerar under några morgnar och skriver ner vad som händer före och efter. De ser att samlingen är stor, att den saknar tydlig ordning för barnen och att Mio sitter långt från en vuxen.
De beslutar att dela samlingen i två mindre grupper, sätta upp bilder som visar ordningen och låta en vuxen sitta nära Mio. Efter en tid observerar de igen och jämför. Beskrivningen av Mio är hela tiden ”vad han gör i vilken situation”, aldrig en tolkning av vem han är.
Förbered samtalet med vårdnadshavare
Samtalet blir lättare om ni har något konkret att visa. Börja med det som fungerar och med att ni vill förstå barnet bättre. Beskriv sedan de situationer ni sett, med exempel, och fråga hur det ser ut hemma, utan att bedöma eller ge råd om hemmet.
- Ta med observationerna och de miljöändringar ni redan prövat.
- Använd beskrivande språk och undvik diagnosord och jämförelser med andra barn.
- Lyssna efter vad vårdnadshavaren ser och vad som hjälper barnet, och skriv ner det.
- Var tydlig med vad som händer härnäst och när ni hör av er igen.
Fler guider om stöd och anpassningar samlas under Stöd, anpassningar och specialpedagogik. Hur mål och uppdrag omsätts till avdelningens vardag finns i guiden Läroplan för förskolan.
Arbetslag, specialpedagog och rektor
Ni behöver inte lösa det ensamma. Ta upp det i arbetslaget, och tidigt med förskolans specialpedagog om ni har tillgång till en. Ha observationerna med er, så kan ni få hjälp att se mönster och välja nästa steg. Eftersom rektorn enligt skollagen ska se till att barnet ges stöd när behovet framkommer, är det rimligt att rektorn får veta när ni ser ett behov.
Arbetar ni med äldre barn eller i skolan, finns motsvarande tankesätt för klassrummet i NPF-anpassningar i skolan.
Där arbetslagets bedömning tar slut
Guiden handlar om pedagogiska anpassningar och om hur ni samarbetar. Den täcker inte följande:
- Diagnos och medicinsk bedömning. Om ni funderar över ett barns hälsa, hörsel, syn eller utveckling i medicinsk mening är det en fråga för vårdnadshavare och hälso- och sjukvården. Arbetslaget ställer inga diagnoser och föreslår inga.
- Rättsliga frågor i enskilda fall. Vid oenighet, klagomål eller osäkerhet om vad som gäller för ett enskilt barn vänder du dig till rektorn eller huvudmannen.
- Vad som gäller på just din förskola. Resurser, tillgång till specialpedagog och rutiner skiljer sig mellan förskolor och kommuner. Fråga rektorn hur det fungerar hos er.
Om du är osäker på om det du ser är något ni själva kan möta i vardagen, ta det som skäl att prata med specialpedagog eller rektor. Du behöver inte vara säker först.
Vanliga frågor
Måste barnet ha en diagnos för att få stöd?
Skollagens formulering utgår från barnets behov: det barn som behöver särskilt stöd i sin utveckling ska få det stöd som behovet kräver. Arbetslaget kan börja anpassa miljön utifrån vad det ser, utan att vänta på något utlåtande.
Vem ansvarar för att barnet får stöd?
Enligt skollagen ska rektorn se till att barnet ges stöd när behovet framkommer. Arbetslaget har därför en viktig roll i att uppmärksamma behov och ta dem vidare till rektorn.
Hur vet jag när jag ska kontakta specialpedagogen?
Det finns ingen given gräns. Ett rimligt tillfälle är när ni har observerat och prövat några ändringar och ändå ser samma svårigheter, eller när ni inte vet hur ni ska gå vidare. Ta med anteckningarna, så blir samtalet konkret.
Hur tar jag upp det med vårdnadshavare utan att det låter som en diagnos?
Beskriv situationer och vad barnet gör, inte vem barnet är. Börja med det som fungerar, berätta vad ni prövat, och fråga vad vårdnadshavaren själv ser. Då blir samtalet ett gemensamt utforskande snarare än en bedömning.
